Shaykh ul-Islām ibn Taymiyyahs och as-Asha'irahs syn på Allāhs namn och egenskaper
Muḥammad bin Sālih al-´Uthaymīn
Fahd bin Nasir bin Ibrahim as-Sulaiman(1424), Fatawa Arkanul-Islam. Volym 1. Libanon: Makbtaba Dar us-Salam. 102 s. ISBN 9960-892-66-2 Muhammed Knut Bernström (1421), Koranens budskap. Simrishamn: Proprius. ISBN 91-7118-887-8
Fråga: I vissa länder lär sig eleverna i de islamiska skolorna att ahlus-sunnah wal-jamā’atssynsätt är: Att tro på Allāhs den Upphöjdes namn och egenskaper utan att förvrida, förneka, försöka förklara hur [ifrågasätta dem] eller jämföra [med egenskaper i skapelsen]. Kan man dela in ahlus-sunnah wal-jamā’at i dessa kategorier:
- s̲hayk̲h ul-islām Ibh Taymiyyahs och hans elevers skola,
- al-Asha’irah [Namngiven efter Abul-Ḥasan al-Ash´ari som ironiskt nog avvisade sina trosprinciper och antog ahlus-sunnah wal-jamā’ats* innan han gick bort] och
- maturidiyyah [En skola namngiven efter Abū Mansur Muḥammad al-Maturidi [d. 944 CE]. Deras trosprinciper är likvärdiga med al-Asha’irah]?
Vad anser muslimer om de lärde som gör ta’wīl [Tolkning, när det hänvisar till en felaktig tolkning. Det betyder att man ändrar en mening för att den ska samstämma med ens egen tro]?
Svar: Det råder inga tvivel om att det som lärs ut i dessa skolor – att ahlus-sunnah wal-jamā’ats synsätt är att tro på Allāhs namn och egenskaper utan förvrida, förneka, försöka förklara hur [ifrågasätta dem] eller jämföra [med egenskaper i skapelsen] – är enligt vad som har rapporterats från profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – ] sunnah. Detta har ahlus-sunnah wal-jamā´at både grundligt och sammanfattat berättat om i sina böcker.
Detta är sanningen som överensstämmer med Allāhs skrift, profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sunnah och vad salaf – må Allāh vara nöjda med dem – har sagt.
Likaså är detta i samstämighet med ett korrekt och rationellt tänkande sinne. Det är inte vår avsikt att räkna upp de enskilda bevisen då det inte bads om detta i frågan, utan vi svarar enbart på vad frågan gällde och det är uppdelningen av ahlus-sunnah wal-jamā´at i två olika skolor.
En av dem var Ibn Taimiyyahs och hans elevers skola som förbjöd att man förklarar bevisen i Koranen och profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sunnah med något annat än deras uppenbara mening.
Den andra var Asha’irahs och Maturidiyyahs skola som kräver att Allāhs namn och egenskaper förklaras med en annan mening än deras uppenbara.
Det är välkänt att mellan dessa båda skolor så finns det en tydlig skiljelinje mellan deras sätt att förstå Allāhs namn och egenskaper. Den första skolans lärare bekräftar skyldigheten att förstå bevisen enligt deras uppenbara mening i frågor som rör Allāhs namn och egenskaper. Detta samtidigt som man nekar vad som måste nekas i fråga om Allāh – som jämförelser och att förklara hur. Den andra skolans lärare bekräftar skyldigheten att ändra innebörden av Allāhs namn och egenskaper.
Dessa båda synsätt skiljer sig åt total och skillnaden blir tydlig med utgångspunkt i följande exempel. Allāh den Upphöjde säger: ”Nej, Hans händer är tvärtom utsträckta. Han fördelar [Sina gåvor] som Han vil l.” 1 Och Han säger när Han rapporterar om Sitt tillrättavisande av djävulen när personen vägrade att nedfalla inför Adam efter att Han befallt honom: ”[Gud] sade: ’Iblis! Vad avhöll dig från att falla ned inför den som Jag har skapat med Mina händer?’” 2
De båda skolornas lärare skiljs åt om innebörden av de två händer som Allāh den Upphöjde har bekräftat att Han har.
De som tillhör den första skolan säger: Den uppenbara meningen måste kvarstå och existensen av de två äkta händerna måste bekräftas för Allāh – på ett sätt som passar Honom.
De som tillhör den andra skolan säger: Den uppenbara meningen måste ändras och det är förbjudet att bekräfta existensen av äkta händer för Allāh den Upphöjde. Sedan skiljer de sig åt [inom denna skola] om innebörden är styrka eller välsignelser.
Från detta exempel blir det tydligt att de båda skolorna är olika och omöjliga att föra samman – samt att det inte är möjligt att förena dem i ett kännetecken som ahlus-sunnah.
Därför kan ahlus-sunnah wal-jamā’ats3 beskrivning enbart tillhöra en av dem och vi kommer på ett rättvist sätt att döma mellan dem. Vi kommer att pröva dem båra opartiskt med mått som är Allāhs skrift, Hans sändebuds sunnah, uttalanden från [profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – ] följeslagare och de bland salaf – må Allāh vara nöjda med dem – och imamerna som trofast efterföljde dem.
Det finns inget i detta mått [Allāhs skrift… och vad som räknades upp ovan] som bevisar något, varken direkt eller genom antydande, eller som tydligt förstås. Det finns heller ingen antydan mot vad den andra skolan påstår. I stället finns i detta mått [Koranen och profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sunnah] bevis som är klara, tydliga och indikativa för vad den första skolan påstår.
Följaktligen är det avgjort att attributet ahlus-sunnah wal-jamā´at exklusivt tillhör dem [den första skolan] och att den andra skolan inte har någon delaktighet i det. Att säga att dessa båda skolor går att förena är orättvist och det är en ansats till att försöka föra samman två motsatser. Orättvisa är något som den islamiska lagen förbjuder och att sammanjämka två motsatser avvisas genom logik.
Påstående som den andra skolan [de som gör ta’wīl] lägger fram, att det inte finns någon invändan mot att göra ta’wīl av Allāhs namn och egenskaper så länge det inte motsäger sig något laga bevis, det säger vi följande om:
Att enbart ändra orden från deras uppenbara mening, utan några giltiga bevis, motsäger sig bevisen och att göra så är att tala om Allāh den Upphöjde utan kunskap. Allāh den Upphöjde har förbjudit detta när Han sagt:
”Säg: ’Min Herre förbjuder ingenting annat än skamlösa handlingar, både det som sker öppet och det som sker i hemlighet och [all annan] synd och orättmätigt våld. Och [Han förbjuder er] att sätta vid Guds sida det som Han aldrig gett bemyndigande till och att påstå om Gud det ni inte kan veta.” [Koranen 7:33]
”Befatta dig inte med det som du inte riktigt vet; ditt öra och ditt öga och ditt hjärta ska [alla en Dag] tillfrågas om detta.” [Koranen 17:36]
De som förvrider innebörden av Allāhs den Upphöjdes namn och egenskaper har inte tagit emot någon kunskap om det vars mening de ändrar. Någon förnuftig teori har de heller inte, utom de tvivel som de lägger fram som bevis. Vissa bevis motsäger sig andra och gör det till en nödvändighet att ofullkomlighet tillräknas Allāhs natur, namn och egenskaper samt uppenbarelse. Dessa ofullkomligheter är värre än de som påstår vara ett resultat av att bekräfta dem [egenskaperna] i deras uppenbara mening. Men detta är inte platsen för en lång utläggning om detta.
Det enda som avses är att klargöra att en beskrivning som ahlus-sunnah inte kan delas mellan två grupper som fullständigt skiljer sig åt i deras synsätt. Den enda som är förtjänt av detta är den vars uttalanden är enligt profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sunnah.
För den som granskar dessa trosprinciper med kunskap och opartiskhet kan det inte finnas några tvivel om att de som tillhör den första skolan [som inte gör ta’wīl] har större rätt att bära denna beskrivning än den andra skolan [som gör ta’wīl]. Således är det inte rätt att dela ahlus-sunnah3 i två kategorier, utan i stället är de en grupp.
Om att använda Ibn al-Jawzis ord som bevis i detta ämne säger vi: Uttalanden från de lärda kan läggas fram som bevis eller kan bevis läggas fram mot dem, och ett uttalande från en lärd är inte ett bevis mot de andra.
De påstår att imam Aḥmad gjorde ta’wīl om följande aḥādīt̲h: ”Adams söners hjärtan är sannerligen mellan två av den Nåderikes fingrar” och ”Den svarta stenen är Allāhs högra hand på jorden” och Allāhs den Upphöjdes ord: ”Han är med er, var ni än befinner er, och Gud ser allt vad ni gör.” 4 Vi säger att detta inte har rapporterats autentiskt från imam Aḥmad, att han gjorde ta’wīl om de båda ovan nämnda aḥādīt̲h.
s̲hayk̲h ul-islām ibn Taymiyyah – må Allāh vara honom nådig – säger i al-Fatāwa 5 i samlingen från Ibn Qasim:
”Det som har rapporterats från Abū Hamid al-Ghazali, att imam Aḥmad inte gjorde ta’wīl utom i tre fall: ‘Den svarta stenen är Allāhs högra hand på jorden’ och ‘Adams söners hjärtan är sannerligen mellan två av den Nåderikes fingrar’ och ‘Jag finner sannerligen den Nåderikes ande i riktning mot Jemen.’ Denna rapport är en lögn om Aḥmad. Ingen har med en autentisk rapportörskedja berättat detta från honom och det är inte känt att någon av hans följeslagare har berättat detta från honom.”
Imam Aḥmad gjorde inte ta’wīl med Allāhs den Upphöjdes ord: “Han är med er, var ni än befinner er, och Gud ser allt vad ni gör.” 6 Han tolkade dem enbart genom en av deras grundläggande egenskaper, som är kunskap, i ett svar till jahmiyyah [Grupp namngiven efter dess grundare Jahm bin Safwan vars rörelse förnekade alla Allāhs namn och egenskaper] som förklarade dem på ett sätt som motsäger sig deras sanna innebörd. De [jahmiyyah] påstod att orden fordrar att Allāh den Upphöjde i Sin person befinner sig överallt – men upphöjd är Han över vad de påstår.
Imam Aḥmad förklarade att Allāhs varande med dem här betyder att Han omsluter skapelsen med Hans kunskap om den. Detta beror på att vara med någon eller något inte nödvändiggör en fysisk närvaro eller beblandning. I stället måste det på var plats förstås i sitt sammanhang.
Därför säger vi: ‘“Han gav mig mjölk [blandat] med vatten att dricka.” Och det sägs: “Jag bad med församlingen.” Och det sägs: “En mans fru är med honom.” I det första exemplet förstås med nödvändighet förening och i det andra exemplet [förstås] att dela samma plats och samma handling [utan beblandning] och i det tredje fallet måste sällskap förstås även om de inte delar samma plats eller [utför samma] handling.
Således är det klart att innebörden av att vara med någon eller något skiljer sig åt enligt vad som är förknippas med det och det går inte att säga att det fordrar förening eller att dela samma plats. Detta beror på att det är omöjligt att tillräkna Allāh detta eftersom Han inte på något sätt är likvärdig med dem och att Han befinner sig långt ovan dem.
Därmed är Han med oss och Han befinner sig över Sin tron ovan himlarna. Han omfattar ju oss med Sin kunskap, Sin allsmakt, Sin auktoritet, Sitt hörande, Sitt seende, Sitt styrande av skapelsens ordning och sådant som Hans herrskap nödvändiggör.
Förklarar då en uttolkare detta som att det kan förstås som kunskap har personen inte överträtt vad som fordras genom det [orden i Koranen] och är på detta sätt inte skyldig till ta’wīl, utom för de som förstår att vara med någon eller något betyder att dela samma plats, förening och beblandning. Vi har redan sagt att det inte nödvändigtvis alltid är så här.
Detta avseende vad som berättats från imam Aḥmad om en antagen ta’wīl med dessa tre bevis.
Tittar vi på texterna själva, då har vi ovan nämnt att det inte finns någon ta’wīl i den ädla versen om en uttolkare säger att den betyder kunskap. Detta beror på att det är något som med nödvändighet måste förstås från den. Det är inte att förvrida den innebörd som måste förstå genom den.
“Adams söners hjärtan är sannerligen mellan två av den Nåderikes fingrar som ett hjärta och Han styr dem som Han vill.” Denna ḥadīt̲h har Muslim återgivit i sin Ṣaḥīḥ i kapitlet om det förutbestämda 7. Enligt ahl as-sunnah3 wal-jamā’at finns det ingen ta’wīl i denna återberättelse då den bekräftar tron på Allāhs den Upphöjdes fingrar på ett sätt som passar Honom.
Att våra hjärtan är mellan två fingrar fordrar inte att de vidrör våra hjärtan. Molnen befinner sig ju mellan himlen och jorden och de vidrör varken himlen eller jorden. På samma sätt befinner sig Adams söners hjärtan mellan två av den Nåderikes fingrar. Det nödvändiggör inte att det vidrörs av dem.
”Den svarta stenen är Allāhs högra hand på jorden.” s̲hayk̲h ul-islām ibn Taymiyyah – må Allāh vara honom nådig – sade om denna ḥadīt̲h i al-Fatāwa [6:397] i Ibn Qasims sammanställning:
”Med en autentisk rapportörskedja har man återberättat från profeten, och det är välkänt att detta kommer från Ibn ‘Abbās, som sade: ‘Den svarta stenen är Allāhs högra hand på jorden. Den som har vidrört och kysst den, det är som personen har skakat och kysst Allāhs högra hand.’ Han begränsade således den till att befinna sig på jorden och inte överallt, och han säger: ‘Allāhs högra hand finns på jorden’. Utlåtandet om ett begränsade ord är inte detsamma som för något allmänt och obegränsat. Och han sade: ‘Den som vidrörde den och kysste den, det är som att personen skakat och kysst Allāhs högra hand.’ Och det är välkänt att vara likvärdig med någonting är detsamma som att vara identisk med det.”
Följaktligen talar ḥadīt̲h inte om Allāhs den Upphöjdes egenskaper vars betydelser har ändrats från en uppenbar mening. Därmed finns det ingen ta’wīl i detta.
Vidare påstår de att det finns två skolor av vilken en av dem är s̲hayk̲h ul-islām ibn Taymiyyahs. Vi säger då att tillskrivandet av denna skola till ibn Taymiyyah – må Allāh vara honom nådig – är för att påstå att ingen före honom har sagt detta. Detta är felaktigt.
De åsikter som ibn Taymiyyah har är ju de som de rättfärdiga salaf – må Allāh vara nöjda med dem – och det muslimska samfundets imamer har haft. Det var inte han som införde denna skola, vilket de som säger detta påstår för att minimera dess betydelse. Och Allāh är Den vars hjälp vi söker.
När det gäller vår ståndpunkt mot de lärda som har gjort ta’wīl säger vi: Den som var känd för att ha goda intentioner, som positivt bidraget till religionen och som följde [profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – ] sunnah är ursäktad för att av någon anledning ha utövat ta’wīl [som han såg som rättfärdigad].
Men att han är ursäktad betyder inte att hans sätt var rätt då detta är en metod som står i motsats till de rättfärdiga salaf – må Allāh vara nöjda med dem – som förstod dem enligt deras uppenbara mening, och de trodde på vad den uppenbara mening bevisade utan att försöka förklara hur och utan att jämföra.
Det är nödvändigt att skilja mellan ett utlåtande och den som sade det, och mellan en handling och den som utförde den. Har ett felaktigt utlåtande sitt ursprung i ijtihād och goda intentioner skuldbeläggs inte den som sade det. Utan tvekan har personen fått en belöning för sin ijtihād. Profeten sade:
”Om en domare utfärdar en dom och personen däri använder ijtihād och personen har rätt, då har personen två belöningar. Men om personen utfärdar en dom och utöver ijtihād däri och personen har fel, då har personen en belöning.” [al-Buk̲hārī 7352 och Muslim 1716] […]